1998 blev fransmannen Ben Lecomte först med att simma över Atlanten. Medans han nu förbereder sig på att simma över Stilla havet från Tokyo till San Fransisco kände vi på miniäventyr.se att simma långt, det är kul det. När sedan Smögen dyk och upplevelse kallade till simning de 1700 metrarna från Smögen till Hållö kände vi att ett gästspel i grannkommunen var det perfekta miniäventyret på en måndagskväll. Denna gång var det Jonas och hans wingman Ola som tog sig ann uppgiften.
På väg ner till Smögen var det många tankar som for genom huvudet. Varför gör jag detta? Jag har aldrig crawlat såhär långt tidigare. Jag har tre barn, vem vill jag bevisa någonting för? När jag sedan sladdade upp på parkeringen var pulsen ganska hög av nervositeten som jag byggt upp. Men när jag möttes upp av Olas leende och hans fråga ”Varför gör vi detta då?” kände jag mig trygg att vi gjort rätt i vi tackade ja.
Ombytta och klara klockan 18 var det dags att ta sig ner i vattnet. 13 grader sa de som visste, men det kändes som 12. Efter de första 200 metrarna kände jag att detta var mycket jobbigare än jag väntat mig. Motvind motvågor och motströms, det var bara skitenödig som fattades. Pulsen rusade och benen var trötta av allt sparkande. Ola såg stark ut bredvid mig och jag lada av med crawl och började bröstsimma lite för att vila kroppen lite. Efter ett tag vad det dags att slå av benen i crawlet och då hittade jag en mycket bättre rytm. Vågorna kom från höger så det var mycket lättare att andas åt vänster, vilket är min svaga sida egentligen. Vi hängde bra med första klungan med ledarkajaken första biten men när vi kom ut på öppet vatten försvann de vana simmarna med honom, så det blev svårare att navigera. Behållningen med detta var att se Ola simma både in mot Kungshamn och ut mot väderöarna i sina immiga glasögon. Två gånger fick jag vissla på honom för att han skulle titta up och ändra riktning.
45 minuter efter start var jag äntligen framme i Marmorbassängen på Hållö och vattentemperaturen ökade en aning. Det var en grym lättnad att klättra upp på stegen och sätta sig på Hållös varma klippor. Strax efter mig klev även Ola upp och en high five senare började eftersnacket. Ca 15 minuter senare blev vi upphämtade av en båt som körde tillbaka oss till centret för en härligt bastu och hamburgerbuffé.
När man tittar tillbaka på frågeställningen ”varför gör jag detta?” efter detta genomförda miniäventyr är svaret tydligt. För att ta sig an små utmaningar som man inte vet om man klarar av i vardagen, och att sedan fullfölja dem ger en otrolig tillfredställelse. Jag gör dem inte för någon annan, utan jag gör dem för att de berikar mitt liv. Jag har varken tid eller lust att bestiga Mount Everest eller simma över Atlanten. Jag vill göra saker i min fantastiska närmiljö som visar på att man varken behöver pengar eller lång planering för att genomföra.
Må gott // Jonas